Mystagogik i Luthersk tradition
Luther var mystiker, men hans mystik formaliserades aldrig. Biskop Nathan Söderblom beskrev honom som “den stora fulländaren” av den medeltida tyskspråkiga mystika tradition vars grund lades av Meister Eckhart och som nådde Luther genom Johannes Tauler och den anonyma författaren till “En ädel liten bok”. I vår tid har Martin Luthers mystika drag uppmärksammats främst av teologer och forskare som Bengt Hoffman och Tuomo Mannermaa, men deras insikter har sällan nått fram till församlingsliv och andliga sökare. Därtill har det aldrig sammanfattats mystagogik av det.
Man förbiser att det mystika framträder under den bokstavliga meningen och inser inte att den bokstavliga meningen innehåller fördoldheter, så att om inte Herren öppnat meningen för apostlarna, skulle inte heller dessa ha förstått honom.
Martin Luther
Luther skilde på två aspekter av tron, dels en yttre, som han kallade “den historiska tron“. Denna rör historiska utsagor och dogmatik. Den andra delen av tron är den inre, personliga och transformativa, som äger rum i den kristnes hjärta och i vilken den Helige Ande vägleder, tills människan till slut uppfattar sig förenad med Gud. Denna kallade Luther “den sanna tron“. Man skulle därmed till viss del kunna göra jämförelser mellan Luthers distinktion mellan “historisk” resp “sann” tro och den som fanns i den tidiga kyrkan mellan katekesundervisning inför dopet och mystagogikundervisning som vägledning till en personlig djupupplevelse av det kristna mysteriet.
Tro som sann kunskap är inte bara summerad i det jag hör och i den historia jag berättar, utan att tro är att ta i besittning, luta sig mot och ivrigt längta efter den andliga kunskapen, så att den kan komma in i hjärtat och jag kan hoppas och inte tvivla och finna den frid och äga den förtröstan som Kristus har lidit in i världen för mig. Den enbart historiska tron kan inte åstadkomma detta.
Du blir en riktig teolog i hänryckning och extas.
Martin Luther
För många är Luther oskiljaktigt förknippad med en övertro till förnuftet och med den typ av forensiska trosframställning som kommer från skolastiken sedan Anselm av Canterburys tid, men även om Luther anknöt och uttryckte sin tro med denna typ av framställningar var detta inte kärnan av hans teologiska insikt. Han hade inga problem med att använda skolastikens uttryck, men var inte bunden till den och anknöt också till ett radikalt annorlunda sätt att förstå kristendomens centrum, som varit ett bärande sätt att formulera mystik teologi, kanske tydligast av kyrkofäder som Gregorius av Nyssa och Gregorius av Naziansos.
Detta uttryck, som tål att mediteras över, och inte står i motsatsförhållande till Anselm, kan sammanfattas med orden; Gud blev människa för att göra människan till Gud. Enligt detta perspektiv är Jesu verk inte främst ett juridiskt frikännande från människans skuld, utan handlar snarare om att förena det gudomliga med det mänskliga för att råda bot på det grundläggande problemet; att Gud och människan inte var förenade. Just så enkelt. Samt att denna förening – i kärlek – som har sin början i Kristus, skall utsträckas till oss alla, så att Gud genom sin förening också med oss, blir allt överallt.
I denna tolkning hänger bebådelsens, julens och påskens mysterium än mer tydligt ihop. Guds förening med oss och vår verklighet, som påbörjas genom Jesu födelse, fullbordas genom Jesu instigande i vårt mörker och vår död. Denna mystika teologi lyfter på ett alldeles speciellt sätt fram att Guds människoblivande främst handlar om att Gud älskar människan till en sådan grad att Gud vill förena sig med människan, och dela allt med henne. Alltså en äktenskapsmystik som därmed ger en helt särskild tyngd till Jungfru Marias “Ja” till den Gud hon älskar över allt annat, och blir ett med genom bebådelsen. Några citat ur mängden från Luther om detta för honom kära och centrala ämne:
På samma sätt som Guds Ord blev kött, sannerligen på samma sätt är det också nödvändigt att köttet blir Ord. Kraften blir kraftlös för att kraftlösheten må bli kraftfull. Logos tar på sig vår form och vårt mönster, vår bild och likhet. Visheten blir dåraktig så att dåraktigheten må bli Vishet. Och på det här sättet är det också med allt annat som är i oss respektive hos Gud, han tar det vi har för att på detta sätt ge sig själv och det han har, till oss.
Men ack. I dessa våra dagar är det kristna livet okänt i hela världen. Det predikas inte. Inte heller finns där någon som söker det. Vi kristna är helt oförstående om varför vi ens kallas kristna, och det namn vi bär. Ändå är vi ju namngivna efter Kristus, inte för att Kristus skulle vara långt borta från oss. Nej, vi kallas kristna för att han finns hos oss, inom oss. Vi tror och är Kristus.
Inte endast ger tron så mycket att själen blir lik det gudomliga ordet – full av nåd, fri, salig – men den förenar sig också med Kristus liksom en brud förenar sig med sin brudgum. Som Paulus säger, genom detta äktenskap blir Kristus och själen ett.
Sann tro förkunnar detta:
Martin Luther
Min käreste är min.
För en introduktion till Luthers mystik, lyssna gärna på avsnitt 17-19 av podden “Den fördolda världen”. Den utan jämförelse bästa bokintroduktionen till den Lutherska mystiken är den korta lilla 1300talsklassiker som går under många namn; “Theologia Germanica”, “Thelogia Deutch / Det fullkomligt goda” eller “En ädel liten bok”, som blev den titel Luther valde att ge ut den under. Boken finns i svensk översättning nu senast av Bengt Hoffman, på Artos förlag. Avsnitt 1-3 av “Den fördolda världen” behandlar den.
Mystagogik i Svenskkyrklig tradition
Vår Svenska kyrka är på många sätt idealisk för mystik då hon ger en stor frihet för den enskilde att finna sin väg. Men frihet i sig är inte till mycket hjälp om man inte vet hur man skall bruka den. Många andliga sökare som söker religionens djup har istället letat vidare på annat håll, inte minst östliga traditioner eller nyandlighet. Nätverket vill dels skapa vägar och språk för dessa att återupptäcka kyrkan. Men vi vill också nå de som redan lever sina liv i kyrkliga miljöer, men längtar efter andlig fördjupning av ett slag som har sina rötter i den egna traditionen, och är anpassad för den. Därtill vill vi vara brobyggare för de som funnit andlig fördjupning i andra kristna traditioner, som exempelvis katolsk eller ortodox mystik, men saknar svenskkyrkliga begrepp för att inom vår egen tradition formulera insikter vunna utanför den.
En central aspekt av vad mystagogik måste vara i svenskkyrklig tradition är att ta fasta på att den andliga fördjupningen inte utövas för att förändra Guds relation till oss. Det handlar istället om ett nyfiket utforskande av de osynliga gåvor och mysterier vi deltar i genom dopet och nattvarden samt som – om än fördolt – redan finns i trons väsen. En annan aspekt är att det växande vi upplever att vi genomgår i vår fördjupning inte gör oss till bättre människor i Guds ögon. Inte heller att vi blir förmer än någon annan. I Guds ögon är vi alla lika; ingenting kan läggas till det vi redan har eftersom vi redan har allt genom Kristus. Därmed finns i vår egen tradition en god jordmån att odla en sund egalitär miljö, där alla lyssnar till alla.
Något oundgängligt i vår tids sammanförande av en Svenskkyrklig mystagogik, måste vara att lyssna och fina sätt att tala med alla våra svenska sekulära medmänniskor som på fjället, i fiskebåten, i sin älskades eller sina barns ögon, intuitivt uppfattar och inser tillvarons djup, men saknar ord för att uttrycka detta och ankyta dessa upplevelser till ett religiöst eller kristet ramverk. Vi tror att vi först behöver mötas och inse att vi delar dessa djuperfarenheter just som religiösa erfarenheter snarare än att börja utlägga dogmatik.
Vid sidan om författare som Luther och skrifter som “En ädel liten bok” vill nätverket anknyta till exempelvis Johann Arndt, Dag Hammarskjöld, Hjalmar Ekström, Linnea Hofgren, Bengt Hoffman, Tuomo Mannermaa, Martin Lönnebo mfl.